"Recepten är inspirerade av berättelserna men fritt komponerade för denna bok av Leif så att även hemmakocken tillåts briljera och imponera."Leif Mannerström
Matens makt är boken för den som vill förstå historien från ett annorlunda håll. Leif Mannerström och Britt-Marie Mattsson skriver om måltiden som diplomatiskt redskap, och berättar om hur världens ledare har vunnit, förlorat och förhandlat sig fram med mat och dryck.
Det finns böcker som handlar om mat och böcker som handlar om makt. Matens makt är båda på en gång, och ingen av dem fullt ut. Den som öppnar pärmen i hopp om ett klassiskt kokverk med systematiska recept och genomtänkta kapitel om råvaror och tekniker lär bli förvånad. Men den som är nyfiken på historiens bakrum, på vad som faktiskt serverades när stora beslut fattades och hur en illa avvägd middag kan rucka på diplomatiska relationer, den läsaren har hittat rätt.
Leif Mannerström och Britt-Marie Mattsson har skrivit en bok som är svår att kategorisera men lätt att älska. De är vänner sedan trettiofem år och har länge samtalat om matens roll i politiken och makten. Det märks. Boken är genomsyrad av en naturlig samtalston, av personliga minnen och historiska anekdoter som vävs samman till ett slags essäistisk rundresa kring världens middagsbord. Här finns kung Carl XVI Gustaf och hans ärliga önskan om professionella omdömen om maten. Här finns George W. Bush och EU:s statschefer samlade till lunch i Göteborgs Börsen, där protokollet förbjöd brännvinet till förtret för bland andra Göran Persson och Jacques Chirac. Här finns Gandhi som hungerstrejkade, Mandela som gladdes åt sydafrikansk frukt och Kennedys återupprättande av den franska elegansen i Vita huset.
Mannerström är stjärnkrögare med decennier av erfarenhet från officiella måltider på högsta nivå. Han har lagat mat för presidenter och kungligheter, ansvarat för lunch när USA:s president mötte EU:s ledare, och reflekterar med yrkesmässig blick på vad som avgör om en middag lyckas eller misslyckas i det diplomatiska sammanhanget. Mattsson är erfaren journalist med elva amerikanska presidentval bakom sig och en lång karriär av möten med stats- och regeringschefer. Deras respektive ingångsvinklar skapar ett eget rytm i boken, där de växlar mellan personliga berättelser och historisk analys i kortare avsnitt signerade med deras förnamn.
Matens makt rör sig geografiskt och historiskt med stor frihet. Från det svenska kungahusets omsorgsfullt planerade middagar på slottet, via Vita husets symboltunga banketter och Frankrikes stolthet över det gastronomiska kulturarvet, till Rysslands kaviardiplomati och ett hotell i östra Jerusalem där fredsprocessen mellan israeliska och palestinska företrädare tog sina första försiktiga steg. Varje kapitel bär ett lands eller en regions namn och varje kapitel innehåller Leifs egna recept, fritt komponerade och inspirerade av berättelserna men inte knutna till dem. Det är ett grepp som skapar viss spänning i boken. Recepten, som i sig är välformulerade och inbjudande, flödar in i och ur texten på ett sätt som stundtals bryter berättelsens dragkraft. Blodduvorna med gräddstuvadetoppmurklor och hjortronbavaroisen är välkomna sällskap, men de tillhör ett annat register än det historiska berättandet.
Det är just den dubbelheten som avgör om Matens makt är rätt bok för en läsare. Den som söker ett sammanhängande matlagningsverk med pedagogisk struktur, tydliga svårighetsgradationer och ett samlat recepturval bör leta vidare. Boken har inga introduktioner till receptens ingredienser, inga beskrivningar av teknik och ingen tanke bakom urvalet utöver att varje kapitel ska ha ett recept som känns hemma i landet eller eran det handlar om. Att laga fläskpannkakor för att Stefan Löfven en gång begärde det, eller att baka pekanpaj som ett eko av amerikanska presidentmiddagar, är ett slags poetisk logik snarare än en pedagogisk.
Recepten som faktiskt finns är i sig tillgängliga och genomförbara i ett vanligt hemmakök. Boeuf bourguignonne, lingonparfait, rådjurssadel med inlagda päron, hummer med vaniljsmörsås. Det handlar om vällagad klassisk mat med svenska och europeiska rötter, inga exotiska ingredienser och inga tekniker som kräver specialutrustning. Flera recept är sådana som passar en ambitiös middag, snarare än vardagsmat. Tidsinsatsen varierar, men ingenting är snabblagat. Den som vill laga fläsklägget med rotmos eller Mannerströms version av musselsoppen behöver tid och lust, och framför allt en anledning som är starkare än hungern.
Det finns en viss läsartyp som Matens makt tilltalar djupt. Den matintresserade som också är historienörd, som gärna sitter med en välvald bok och låter tankarna vandra. Den pensionerade journalisten, den nyfikna läraren i samhällskunskap, den diplomatistudenten som vill förstå varför en middag ibland är viktigare än ett konferensbord. Boken är skriven med värme och personlighet och den bär tydliga spår av ett levt liv nära makten, nära matlagningen och nära historien.
Matens makt passar däremot sämre för den som vill födjupa sig i matlagningens hantverk. Det finns ingen röd tråd i recepturvalet, ingen djupare behandling av råvaror, tillagningsprinciper eller matkulturer. Recepten är goda men funktionella inslag i en bok som egentligen är något helt annat, nämligen en politisk och historisk betraktelse kryddad med berättarens egna erfarenheter.
Trots att boken spretar något i sin genre bär den med sig något viktigt. Leif Mannerström och Britt-Marie Mattsson påminner oss om att måltiden aldrig är neutral. Att den makt som utövas vid ett middagsbord, i rätt sällskap med rätt mat och rätt timing, ibland är den verkligaste makten av alla. Matens makt är ett välkomponerat argument för att det vi äter, och vem vi äter det med, berättar mer om världen än de flesta läroböcker någonsin gör.
